alexzether.blogg.se

Dikten är skriven av Gustav Fröding och handlar om en man som sitter i en bur av galler och tittar ut på allt som händer i omvärlden. Till en början är han skeptisk till allt liv utanför sin bur, kanske för att han är rädd för alla faror som ett normalt liv innefattar, som till exempel risken att göra ifrån sig vid sociala sammandrabbningar eller att man inte vet vad som väntar en i framtiden. I buren som personen sitter i är han alltid säker, han behöver inte kommunicera med någon och det finns ingen annan att oroa sig för än sig själv. Men under diktens gång ser han allt det fina med världen, han ser vänner som träffas och skrattar, han ser båtar som seglar över de vida blå haven och han ser solen som går ner bland bergen i väst. Han börjar nu inse att det finns så mycket mer än bara faror här i livet och hans skepticism omvandlas till en längtan att bryta sig ur buren. Men det är först när han börjar dra och rista i gallret som han förstår att hans ansträngningar är förgäves, gallret är smitt inuti hans kropp och det enda sättet att bryta det är genom att bryta sig själv. 

 

Hur kan man då tolka detta? Jag tolkar personligen det som så att berättaren är en slags enstöring som är fast i sin egna värld med fastslagna oföränderliga värderingar om omvärlden, till exempel att det är farligt att gå utanför sin komfortzon(som i hans fall är mycket liten). Men när han väl tar sin til att observera alla andra blir han besatt utav dem. Även om han från början är osäker blir han mer och mer fäst vid världen utanför hans egen. I slutändan vill han till och med ansluta sig till den. Men för att göra detta måste han ta sig igenom ett stort hinder, nämligen gallret som är smitt inuti honom, hans personlighet. Han måste måste vilja förändra hur han är som person och han måste försöka lära sig hur man interagerar med andra människor innan han kan bli ett med omvärlden. Det sistnämnda är vad jag tror Gustav Fröding menade med följande citat ur dikten.