2013-12-29
17:03:07
Lyrikanalys - En ghasel
Dikten är skriven av Gustav Fröding och handlar om en man som sitter i en bur av galler och tittar ut på allt som händer i omvärlden. Till en början är han skeptisk till allt liv utanför sin bur, kanske för att han är rädd för alla faror som ett normalt liv innefattar, som till exempel risken att göra ifrån sig vid sociala sammandrabbningar eller att man inte vet vad som väntar en i framtiden. I buren som personen sitter i är han alltid säker, han behöver inte kommunicera med någon och det finns ingen annan att oroa sig för än sig själv. Men under diktens gång ser han allt det fina med världen, han ser vänner som träffas och skrattar, han ser båtar som seglar över de vida blå haven och han ser solen som går ner bland bergen i väst. Han börjar nu inse att det finns så mycket mer än bara faror här i livet och hans skepticism omvandlas till en längtan att bryta sig ur buren. Men det är först när han börjar dra och rista i gallret som han förstår att hans ansträngningar är förgäves, gallret är smitt inuti hans kropp och det enda sättet att bryta det är genom att bryta sig själv.
Hur kan man då tolka detta? Jag tolkar personligen det som så att berättaren är en slags enstöring som är fast i sin egna värld med fastslagna oföränderliga värderingar om omvärlden, till exempel att det är farligt att gå utanför sin komfortzon(som i hans fall är mycket liten). Men när han väl tar sin til att observera alla andra blir han besatt utav dem. Även om han från början är osäker blir han mer och mer fäst vid världen utanför hans egen. I slutändan vill han till och med ansluta sig till den. Men för att göra detta måste han ta sig igenom ett stort hinder, nämligen gallret som är smitt inuti honom, hans personlighet. Han måste måste vilja förändra hur han är som person och han måste försöka lära sig hur man interagerar med andra människor innan han kan bli ett med omvärlden. Det sistnämnda är vad jag tror Gustav Fröding menade med följande citat ur dikten.
"Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret. "
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret. "
När han själv krossas, krossas gallret. När hans gamla, inskränkta, personlighet krossas blir han äntligen fri.
Vad tror jag författaren vill ha sagt med dikten? Jag tror att författaren, Gustav Fröding, berättar utifrån något han själv upplevt.Till exempel en mental påfrestning som förhindrat honom att leva ett normalt liv eller som jag tidigare beskrev, att han levt som en enstöring och vill nu bryta sig fri från det livet. Det är också möjligt att det handlar om ett fysiskt problem som en sjukdom eller något annat som förhindrar honom från att leva det liv han vill ha. I vilket fall som helst så tror jag att författaren ville leva sitt liv annorlunda när han skrev dikten. Kanske vill han uppmana andra till att försöka leva livet till fullo med en dikt som beskriver någon som inte kan göra just det, uppmana dem till att göra de saker man tycker om att göra, att om man ser något som verkar roligt ska man inte bara säga "jag kanske borde pröva det någon gång" och sen aldrig fullfölja det utan istället ta sig i kragen och verkligen göra det. Kanske menade han att vi människor lever i alldeles för strikta rutiner, man gör det man alltid gjort och tittar bara på allt det andra som en åskådare. Våra rutiner fungerar som gallret och när vi väl vågar bryta oss ur detta och pröva göra andra saker i livet så kan vi leva vårt liv till fullo.
Det är de ovanstående känslorna som jag får av dikten. Jag får en lust att börja göra nya saker i livet, att expandera min komfortzon och göra allt det som jag tidigare bara drömt om att göra.
Diktens språk är rätt gammalmodigt vilket kan bero på att Gustav Fröding skrev dikten år 1891. Man kan hitta ord som "draga" och "ty" vilka båda är rätt föråldrade inom det svenska språket i dagsläget. Man ser även på meningsbyggnaden och på de olika uttrycken som används att språket är från en äldre tid. Dessutom när han beskriver omgivningen i dikten så pratar han om ångare och horninstrument som inte förekommer i vårt samhälle, detta tyder på att det hela även utspelar sig förr i tiden.
Jag tycker personligen att dikten i sin helhet är poetiskt formulerad och innefattar många olika och djupa potentiella tolkningar. I min åsikt är detta en av Gustav Frödings bästa dikter men även en av mina absoluta favoriter.
Alexander Zether
2013-12-02
17:44:00
Lyrikanalys
"Efter att ha hört att
de äter ormar
ter sig fasanernas skrik skrämmande."
Det här är alltså en så kallad haikudikt. Detta innebär att det är en kort dikt som skrivs på tre rader där varje rad är menad att skapa eller bygga vidare på en stämning, likt ett penseldrag på en målning. Man kan säga att på ytan så är denna dikts handling mycket självklar, en person hör en fasans skrik och reflekterar över något han fått reda på, nämligen att fasaner äter ormar. Han vet att ormar är farliga och om fasanerna äter dessa farliga djur så kanske de inte är så vänliga och ofarliga som man föreställer sig att de är. Men om man tänker över dikten på ett djupare stadie kan man tänka sig att det istället handlar om att saker inte alltid är som man tror. Jag tolkar det som att fasanen symboliserar något man tror sig veta allt om eller något man har fördomar om. Att fasanen då äter ormar kan ses som den hemlighet man inte tidigare kände till. Fasanen, som ser mycket vänlig och färgglad ut äter egentligen ormar, ett dödligt djur. Vad mer vet man inte om? Det är detta som jag tror är budskapet med dikten. Allt är inte som det verkar vara...
Vilka känslor ger denna dikten mig? Jag börjar tänka på verkligheten och om hur saker och ting ligger till. Finns det något som jag missar i vardagen? Känner jag verkligen alla så mycket som jag tror att jag gör? Man kan säga att jag blir upplyst av att läsa dikten. Jag inser att man kanske inte borde döma andra efter deras yttre, för allt jag vet så kan de ha en mörk hemlighet som påverkar hur de är och verkar vara. Dikten säger mig också att man borde ha respekt för allt i sin omgivning. Vatten kan verka ofarligt men i form av en tsunami är det livsfarligt. Åska och blixt tar man ofta inte så seriöst men kan i själva verket vara dödligt.
Diktens språk är relativt vardagligt men den är ju förstås mycket kort och därför kan man inte riktigt döma just det på denna lilla dikt. Ordet "ter" är däremot rätt gammalmodigt. Dikten är skriven av en anonym författare men tros ha skrivits på 1600-talet vilket borde innebära att man använder sig av ett gammalmodigt språk men att det inte yttrar sig särskilt i just denna text.
I vilken miljö och tid utspelar sig dikten då? Som sagt så är den skriven mellan år 1600-1700 och även om det är möjligt att författaren syftar på hur det var förr i tiden är denna dikt ändå mycket tidlös. Den funkar för alla tider där både människor, fasaner och ormar samexisterar. Författaren i dikten befinner sig i närheten av en fasan som skriker vilket lockar fram en personlig reflektion i hans huvud som sedan leder till att han inser något om verkligheten.
Alexander Zether
