alexzether.blogg.se

Dikten är skriven av Gustav Fröding och handlar om en man som sitter i en bur av galler och tittar ut på allt som händer i omvärlden. Till en början är han skeptisk till allt liv utanför sin bur, kanske för att han är rädd för alla faror som ett normalt liv innefattar, som till exempel risken att göra ifrån sig vid sociala sammandrabbningar eller att man inte vet vad som väntar en i framtiden. I buren som personen sitter i är han alltid säker, han behöver inte kommunicera med någon och det finns ingen annan att oroa sig för än sig själv. Men under diktens gång ser han allt det fina med världen, han ser vänner som träffas och skrattar, han ser båtar som seglar över de vida blå haven och han ser solen som går ner bland bergen i väst. Han börjar nu inse att det finns så mycket mer än bara faror här i livet och hans skepticism omvandlas till en längtan att bryta sig ur buren. Men det är först när han börjar dra och rista i gallret som han förstår att hans ansträngningar är förgäves, gallret är smitt inuti hans kropp och det enda sättet att bryta det är genom att bryta sig själv. 

 

Hur kan man då tolka detta? Jag tolkar personligen det som så att berättaren är en slags enstöring som är fast i sin egna värld med fastslagna oföränderliga värderingar om omvärlden, till exempel att det är farligt att gå utanför sin komfortzon(som i hans fall är mycket liten). Men när han väl tar sin til att observera alla andra blir han besatt utav dem. Även om han från början är osäker blir han mer och mer fäst vid världen utanför hans egen. I slutändan vill han till och med ansluta sig till den. Men för att göra detta måste han ta sig igenom ett stort hinder, nämligen gallret som är smitt inuti honom, hans personlighet. Han måste måste vilja förändra hur han är som person och han måste försöka lära sig hur man interagerar med andra människor innan han kan bli ett med omvärlden. Det sistnämnda är vad jag tror Gustav Fröding menade med följande citat ur dikten.

 

 

 

Det här är alltså en så kallad haikudikt. Detta innebär att det är en kort dikt som skrivs på tre rader där varje rad är menad att skapa eller bygga vidare på en stämning, likt ett penseldrag på en målning. Man kan säga att på ytan så är denna dikts handling mycket självklar, en person hör en fasans skrik och reflekterar över något han fått reda på, nämligen att fasaner äter ormar. Han vet att ormar är farliga och om fasanerna äter dessa farliga djur så kanske de inte är så vänliga och ofarliga som man föreställer sig att de är. Men om man tänker över dikten på ett djupare stadie kan man tänka sig att det istället handlar om att saker inte alltid är som man tror. Jag tolkar det som att fasanen symboliserar något man tror sig veta allt om eller något man har fördomar om. Att fasanen då äter ormar kan ses som den hemlighet man inte tidigare kände till. Fasanen, som ser mycket vänlig och färgglad ut äter egentligen ormar, ett dödligt djur. Vad mer vet man inte om? Det är detta som jag tror är budskapet med dikten. Allt är inte som det verkar vara...

 

Vilka känslor ger denna dikten mig? Jag börjar tänka på verkligheten och om hur saker och ting ligger till. Finns det något som jag missar i vardagen? Känner jag verkligen alla så mycket som jag tror att jag gör? Man kan säga att jag blir upplyst av att läsa dikten. Jag inser att man kanske inte borde döma andra efter deras yttre, för allt jag vet så kan de ha en mörk hemlighet som påverkar hur de är och verkar vara. Dikten säger mig också att man borde ha respekt för allt i sin omgivning. Vatten kan verka ofarligt men i form av en tsunami är det livsfarligt. Åska och blixt tar man ofta inte så seriöst men kan i själva verket vara dödligt.  

 

Diktens språk är relativt vardagligt men den är ju förstås mycket kort och därför kan man inte riktigt döma just det på denna lilla dikt. Ordet "ter" är däremot rätt gammalmodigt. Dikten är skriven av en anonym författare men tros ha skrivits på 1600-talet vilket borde innebära att man använder sig av ett gammalmodigt språk men att det inte yttrar sig särskilt i just denna text. 

 

I vilken miljö och tid utspelar sig dikten då? Som sagt så är den skriven mellan år 1600-1700 och även om det är möjligt att författaren syftar på hur det var förr i tiden är denna dikt ändå mycket tidlös. Den funkar för alla tider där både människor, fasaner och ormar samexisterar. Författaren i dikten befinner sig i närheten av en fasan som skriker vilket lockar fram en personlig reflektion i hans huvud som sedan leder till att han inser något om verkligheten. 

 

Alexander Zether

 

 

 

 

 

 

För några veckor sedan såg jag Helsingborg teaters uppsättning av Hamlet. I mina ögon var det en någolunda morderniserad version av originalet i några avseenden. Men vad menar jag då med detta? Jag tror att skaparna ställde sig frågan: Vad händer om vi tar allt det väsentliga i Hamlet(handlingen, karaktärerna och replikerna) och flyttar det 400 år framåt i tiden? Detta innebär ju förstås att endast miljön och rekvisitan förändras, vilket kan tänkas som rätt lite. Däremot kan detta vara viktigt om man är ute efter att locka yngre och mindre erfarna människor till damatikscenen. Det ger även lite omväxling för folk som är för folk som är mer vana vid den traditionella versionen av Hamlet samt traditionell teater i övrigt. Jag tror att om man inte hade moderniserat denna uppsättning som de gjort så hade den kanske inte ens gjorts i första taget, mest för att det inte är något nytt eller speciellt med den, vilket kan vara både tråkigt och dessutom leda till ekonomiska problem för att folk inte hade gått och sett den(visserligen finns det säkert många som vill se den klassiska versionen, däremot så lockar, som sagt, en uppdaterad version till en yngre och mer öppen publik). Därför var alltså denna "uppdatering" en viktig premiss när det gäller ihopsättandet av teatern.

 

Bortsett från detta är teatern en återskapning av originalet som scen för scen spelar upp samma handling, budskap och huvudkonflikt. Alla huvud -och bikaraktärer, d.v.s Hamlet samt Ofelia, Pollonius, etc. är precis som i originalverket. Replikerna och manuset är också exakta kopior av det klassiska dramat. 

 

Jag tyckte att uppsättningens anslag var otroligt bra. De lyckades fånga mig, en person som endast hade hört talas om berättelsen om Hamlet, och göra mig intresserad av det hela. De gjorde detta genom ett utomordentligt skådespel och högst välgjorda miljöer med passande rekvisita.I övrigt tyckte jag personligen att det var en mycket lyckad oh sevärd återskapning av Shakespeares klassiska verk, Hamlet. 

 

Alexander Zether

Tre individer, Medea, Hamlet och Corvo Attano, som alla ses som starka symboler inom ämnet hämnd, samlades i förra veckan och debatterade om, bland annat, hur hämnd ska uträttas och vad som är värt att hämnas.

Förra söndagen skedde en debatt mellan tre olika personligheter från tre olika tidpunkter i historien. Debatten inleddes med en presentation av de tre debattörerna.

Den första debattören var Medea, forne fru till Jason i det antika Grekland. Jason skiljde sig från henne och deras två barn för att istället bli tillsammans med kung Creons dotter, Glauce. Detta förstörde Medeas liv och hon bestämde sig därför att hämnas genom att döda alla och förstöra allt som Jason älskat i ett försök att orsaka honom samma smärta som hon själv upplevt. Även om detta innebar att hon var tvungen att döda sina egna barn.

Nästa debattör är Hamlet, prins av Danmark under 1600 – talet, som fick reda på att hans älskade far blev mördad av hans farbror genom att hans forne fars spöke kontaktade honom. Hamlet svor att hämnas sin far och skipa rättvisa. Detta ledde dock till ett blodbad där halva slottets befolkning dog, även Hamlet blev förgiftad. Men som tur var lyckades han delta i denna debatt innan hans tid var ute.

Till sist presenterades den tredje debattören, Corvo Attano, från det dystopiska och korrupta samhället Dunwall. Denna man var livvakt till den ärade drottningen, Jessamine Kaldwin, men blev vanärad av drottningens närmsta män som ledde en statskupp för att erövra riket. De lönnmördade drottningen och slängde Corvo i fängelse. Staden ruttnade och befolkningen dog i sjukdom under den nya korrupte regenten. Genom hjälp från folk, som fortfarande var lojala till drottningen och hennes kidnappade dotter, tronens rättmätiga arvinge, befriades Corvo. Därefter utmätte han sin hämnd genom att gömma sig i skuggorna och, likt en vålnad, lönnmörda alla de maktgalna människor som nu styrde landet.

När alla deltagare hade presenterats kunde debatten starta. Den första frågan som debattledaren ställde var: Vilket är det bästa sättet att uträtta sin hämnd på?

Medea fick ordet och svarade:

- Hämnd är rättvisa, man måste se till att den smärta eller de problem som någon åsamkat en skall riktas tillbaka mot dem själva, att ge igen med samma mynt. Vedergällningen ska vara kort men effektiv. Jason förstörde mitt liv, det är inte mer än rätt att jag får förstöra hans.

Hamlets respons till detta var att han delvis höll med Medea i frågan om att ge igen med samma mynt. Däremot tyckte Hamlet att det var viktigt med ett mera konstnärligt och uttdraget sätt att hämnas på. Hamlet tänkte länge på hur han skulle hämnas sin far och ville vänta på det perfekta ögonblicket att mörda sin farbror. Till och med när han hade chansen att driva en dolk genom farbroderns rygg, utan att någon hade fått reda på vem det var, insåg Hamlet att det var viktigare att vänta och avslöja vad den nye kungen hade gjort i dagens ljus än att döda honom i nattens skugga. Hamlet spelade även galen och gjorde andra dåd, genom till exempel metaforer som syftade på vad som komma skall för att se till att farbrodern skulle se honom komma från en mils avstånd.

Corvo fick svara på hur han tyckte hämnd skulle uträttas:

- Jag tycker, till skillnad från Medea och Hamlet att det är viktigare att underminera de man försöker hämnas på genom att försvaga deras position. För att få hämnd på den ondskefulla regenten såg jag till att eliminera alla hans maktgalna allierade, som till exempel kyrkans överhuvud, adeln, hans personliga läkare och många fler. I min värld får det inte finnas någon risk för förlust. Jag såg även till att inte döda någon jag fann oskyldig, olikt Hamlet och Medea som dödade oskyldiga människor, till exempel Pollonius i Hamlets fall och Glauce i Medeas fall. Min situation skiljde sig dessutom en aning från både Medeas och Hamlets. I deras fall så fanns där egentligen endast en skurk, men i Dunwall så var nästan alla med makt korrupta, förutom drottningen, och de flesta av dessa människor bidrog till störtandet av drottningens rike. Jag vet inte hur Hamlet eller Medea hade agerat i samma situation men jag såg till att lönnmörda varenda korrupt makthavare som fanns i hopp om att förbättra landet.

Medea tyckte Corvos uttalande om att hon dödade oskyldiga var ett orättvist sådant, Glauce var en del av anledningen till hennes liv blev förstört i första taget, hon var inte oskyldig i Medeas ögon. Medea brydde sig inte om korruption och det som Corvo såg som ondska, i det antika Grekland var det vanligt att alla makthavare missbrukade sin makt, de rika var över alla andra, för henne var det en självklarhet.

Hamlet svarade Corvo med:

- Pollonius död var en tragisk sådan och var ett misstag som skedde utöver min vilja. Å andra sidan var alla som försökte stoppa min hämnd inte oskyldiga. Rosenqvist, Gyllenstjern och Lertes försökte alla få mig dödad och därmed låta den ondskefulla kungen få fortsätta regera på en stulen tron. Jag låter hellre se dem dö än att det händer! Jag kan dessutom försäkra Corvo om att jag hade uträttat min hämnd och skipat rättvisa på folk som hjälpt min farbror att förgifta min käre far.

Debattledaren valde därefter att ge debattörerna en ny fråga: Vad är egentligen värt att hämnas?

Corvo fick ordet:

- Det viktigaste för mig är hedern samt mina nära och kära. Gör någon något som förstör en av dessa kommer jag att hämnas på dem. Även det land jag bor i är viktigt för mig, korruption driver detta samhälle ner i avgrunden, lyckas det förstöra samhället på något vis så kommer jag även att hämnas detta.

Hamlet blev frågad vad han tyckte om detta och svarade:

- Till skillnad från Corvo så är hedern inte särskilt viktig för mig när det gäller hämnd, däremot håller jag med om att mina nära och kära, speciellt min far, är något av det viktigaste som finns. När min farbror förgiftade min far var jag redo att offra allt för att hämnas, min heder, mina älskade, allt. Feghet och lurendrejeri är det värsta som finns, det är därför det viktigaste för mig var att hämnas på min ondskefulla farbroder med sitt lögnaktiga beteende.

Till detta kommenterade Medea:

-För mig är förräderi det värsta man kan göra. Att någon utomstående gör något hemskt kan man förstå, men att någon som står en nära, en frände, kan förstöra ens liv är fruktansvärt. Det Jason gjorde mot mig, men även våra barn, är bortom ord.

Både Corvo och Hamlet höll med om att förräderi är en av de värsta sakerna som någon kan göra. Corvo sade att förräderi är något som fullständigt tillintetgör någons heder, det är därför något av det värsta som finns enligt Corvo. Han tycker att en person som blivit förråd har all rätt att hämnas. Dessutom leder ofta korruption till förräderi eftersom korrumperade människor gör vad som helst för att de ska få en bättre ställning i livet. Mordet på Hamlets fader var uträttat av hans egen bror, en förrädare.

Alla debattörer höll med om att förräderi är i stort sett det värsta som någon kan drabbas av och att det är värt att hämnas.

Nästa fråga som debattledaren ställde var: Ångrar ni någonsin att ni valde att ta hämnd på de som orsakat er smärta?

Corvo och Medea svarade rakt av med ett nej, de båda tyckte att det de gjorde var det rätta och det enda sättet att hantera situationen på. Medea saknar ofta sina barn, men hon tycker fortfarande att Jason förtjänade allt som hon gjorde mot honom.

Hamlet ångrar ofta det han gjorde, han svarade debattledaren med:

-Mitt mål var endast att ta hämnd på min farbror, men så många andra kom i vägen som jag inte ville skulle dö, bland andra min kära moder och min älskade Ofelia. Även jag är förgiftad just nu och kommer att dö snarast. Hade jag inte gett mig ut på denna hämndjakt hade inget av detta hänt. Å andra sidan är det inte mer än rätt att min farbror nu ligger död, med tanke på vad han har gjort.

Debattledaren gick senare vidare till debattens sista fråga: När ni pratar om hur man ska hämnas så handlar det mest om mord och död, hade ni kunnat tänka er att hämnas på något annat sätt?

Hamlet fick svara först:

-Jag såg inga andra möjligheter än att ta död på min farbror. Hade jag på något sätt kunnat bevisa att han dödat min far hade jag kunnat få honom satt i fängelse. Detta var tyvärr omöjligt såvida han själv inte hade erkänt sina handlingar, men med tanke på den lögnaktiga person han är så är det något han aldrig hade gjort.

Medeas svar var:

-Den enda andra lösningen jag kunde tänka mig var att döda Jason, men det hade inte varit lika effektiv. Jason hade inte begått något brott i regelboken, men det han gjorde var ändå avskyvärt. Att ta lagen i mina egna händer och låta honom lida var den bästa lösningen.

Corvo fick sista ordet.

-Teknologin i min tid är mer utvecklad än vad Medeas och Hamlets var, vilket ger mer möjligheter att hämnas på. Jag hade chansen att slänga den korrupte regenten i fängelse eftersom jag fick tag på en ljudinspelning av hans dagbok där han avslöjar alla de ondskefulla dåd han begått. Hade jag spelar upp denna för allmänheten hade han säkerligen blivit tillfångatagen och satt i fängelse, kanske till och med avrättad. Däremot tyckte jag att det var bättre att avsluta hans liv genom att visa vem det var som hade underminerat allt hans arbete samt mördat alla hans kumpaner innan man för en värja genom hjärtat på honom. Jag hade kunnat tänka mig att göra mig av med honom på ett icke-dödligt sätt men jag kände mig bättre som ett förebud av rättvisa än en gömd skugga. Jag ville att han skulle känna ironin av att den människa, vars liv han förstört, förstörde hans i slutändan.

Hamlet och Medea konstaterade att de hade gjort saker och ting på ett annat vis om de kunde, men deras samhälle var, som sagt, inte lika utvecklat som Corvos.

Med det så avslutades förra söndagens debatt. Det var en händelserik diskussion med många olika syner på ämnet hämnd. Debattledaren avslutade med att påminna om nästa söndags debatt då Lysistrate, Claudius och kejsare Palpatine kommer att diskutera olika tankar om makt.

Alexander Zether       

Är det värt att gå så långt som att bryta lagen för att ta reda på sanningen?  
 
I Strindbergs stjärna försöker man leta upp sanningen bakom en gömd artefakt som huvudpersonerna får tag i. Problemet blir att det finns organisationer, myndigheter och andra som vill få tag i denna. Detta leder till en stor jakt där huvudpersonen Don Titelman fyller rollen som både byte och jägare. Men för att nå fram till sanningen skyr han inga medel. Detta innefattar bland annat att stjäla en bil och trotsa poliser, vilka båda är brott mot lagen. Men frågan är: är detta rätt? Man kan ju fråga sig om det inte fanns några andra alternativ, men även om det inte fanns det, hade det fortfarande varit rätt att göra på detta vis? Här tror jag personligen att det snarare handlar om vad man försöker ta reda på. Det kanske inte är värt att bryta mot lagar och dylikt bara för att ta reda på vem som stulit ens cykel, det kan ju tyckas vara motsägelsefullt. Men i bokens sammanhang handlar det om två artefakter(den ena som Don Titelman fått tag i), som tillsammans kan ha en mycket destruktiv effekt, som man försöker få kunskap om. I fel händer hade dessa kunnat kosta många människor deras liv. Från det perspektivet kan man rättfärdiga brytandet av en del regler förutsatt att personen som gör det har goda avsikter. Däremot hade man också kunnat låta dessa artefakter vara gömda där de låg och då hade man inte behövt göra det som karaktärerna i boken gör överhuvudtaget. Å andra sidan hade det i det fallet funnits en risk att någon annan som inte har välvilja i åtanke får tag på föremålet.Sen är det ju också förstås viktigt att ta reda på sanningen, speciellt om det handlar om något så viktigt att det till och med kan få människoarten som helhet att utvecklas. 
Men i slutändan tycker jag att man inte borde bryta mot lagen såvida det inte är absolut nödvändigt och kan rädda liv eller överhuvudtaget förhindra att någon kommer till skada. Men lagar fungerar trots allt som direktioner på hur man ska bete sig i samhället, att bryta dem är därför inte något bra och leder dessutom till att man blir straffad, oavsett anledning. Att bryta mot en eller flera lagar är därför inte ett lättvindigt beslut att ta och bör starkt övervägas. Problemet blir ju det att i en situation där man känner behovet av att bryta mot lagen så har man troligtvis inte tid att tänka över det och riskerar därmed att göra något man kommer att ångra.           

Bild 1 - Bokens introduktion
Boken börjar i en undervattensgrotta där en fritidsdykare försöker dyka djupare än han någonsin gjort. Fast på djupet hittar han något som skulle leda till en fartfyld och farlig jakt genom många platser i världen, bland annat Belgien, Grönland och inte minst, Sverige. Jag valde att likna detta med en rätt så bokstavlig liknelse, en bild på en undervattensgrotta på Lanzarote vid namn "Jameos del agua". 
Bild 2 - Bokens handlingBoken handlar om ett mysterium och jag tycker att en tjock dimma där man nästan inte ser något symboliserar detta bra eftersom man inte kan se vad som ligger framför en tills man når det.
Bild 3 - Bokens temaBokens tema är en jakt och det är tydligt under hela bokens gång. Samtidigt som Don Titelman(bokens huvudperson) jagar sanningen bakom den artefakt han fått tag på så blir han jagad av myndigheter och organisationer som är ute efter artefakten. Bilden passar till detta eftersom den föreställer en gammalmodig båt som kan tänkas ha jagat något, eller någon, några århundrade tillbaka. Sen kan man ju också leka med ordet jakt, vars ena definition är "ett mindre snabbgående fartyg", och kalla båten för en jakt. 
Bild 4 - Bokens budskapBokens budskap är lite luddigt och jag är osäker om det verkligen finns något, men personligen vill jag säga att budskapet är att göra sitt bästa för att leta upp sanningen/försöka följa sina drömmar och därmed överkomma alla hinder på vägen. På bilden så ser man ljuset(målet) bakom alla träden(hinder).
Bild 5 - Bokens slutJag vill ju inte ge bort slutet för någon som inte läst boken men jag kan säga att den slutar på en cliffhanger. Bilden visar visserligen en hand som håller fast i en bokhylla och inte en klippa men jag tror att budskapet når fram.